min bebis

hej juni!

vetu? nu är det en vecka sen du och mamma åkte iväg. fast i pappas huvud känns det som en månad och som att det var han som lämnade.

natten till idag drömde din pappa väldigt livligt och verklighetstroget om dej, du var alldeles nära och visade tänderna du fått och du skrattade och log och såg så där rufsigt underbart busig ut som din mamma också kan. sen sa du: "-nu ska vi sova en stund pappa" och vi la oss och du strök min kind och jag vaknade och det var mörkt på morgonen och vintertid och varmt där du i drömmen legat nyss, alldeles bredvid och snusat fridfullt. det var varmt men tomt.

och mamma var inte heller där. bara pappa. ensam. främmande. och tomt. tyst. nästan dött. som en stor sorg, ett svek, att jag inte bryr mej, att jag missar allt. när det egentligen bara är tvärtom, fast väldigt svårt att bevisa så här på avstånd.

och där är vi nu. mittimellan ingenting och allt. som ett vakuum. ännu ett kallt tomrum med bara väskor i.

du och mamma fattas mej och jag är borta för er. det är obeskrivligt hårt och brutalt. inte meningen.

vi är ju familjen.

och juni? vetu? min största skräck just nu är att du ska glömma mej. eller att du ska bli ledsen och rädd när vi ses. det skulle jag nog inte klara av.

för jag bryr mej. jag är ingen dålig pappa. du är min bebis! och om jag blundar är ni nära. ni är nära ändå. här.

på upptäcktsfärd i frösakull

till ida och love

hej juni!

vetu? din pappa sitter förundrad och tittar på tv3. det är ett program som heter singing bee just nu. hon som är programledare är ihop med den där killen som sjöng en dålig låt i melodifestivalen för snart fyra år sen. och han hade i sin tur typ förra hösten (när du låg och guppade i mammas mage) en halv hit med en låt som hette 7milakliv där han i refrängen sjöng "-jag kommer inte hem ikväll" och den var faktiskt inte heller så bra.

men det var inte det som pappa ville skriva egentligen. det blev mest bara en lång dum parentes. hon som är programledare heter hanna och hon var också med i melodifestival, för åtta år sen, "anropar försvunnen" hette låten då. fast det är det förmodligen ingen vettig som minns.

men nu, juni, nu har mamma hanna minsann varit så duktig och varit programledare och spelat in en ny skiva och ska dessutom sätta upp krogshow där hon på sitt eget lilla vis går till angrepp mot pappa martin som tydligen aldrig finns där.

fast just nu, där pappa sitter, så gott som handlingsförlamad, 50 mil från dig och mamma, kan han inte låta bli att för sin inre syn se två andra små barn sitta, inte ensamma, utan förmodligen under barnflickans uppsikt, men med två föräldrar som verkar tycka att det är roligare att förverkliga sej själva och helt okej att kasta smuts på varandra istället för att, som farmor skulle uttrycka det, ta hand om sin avkomma.

det gör ont att läsa och ondare att veta. att ni. och många fler. som kan vara tillsammans. väljer. att inte vara det.

när vi som vill. inte kan.

men ondast av allt gör det ändå att se hur ni hjärtlöst och känslokallt gör profit på hela grejen. mot bättre vetande. och mot någon som man bara borde älska, inget annat.

gör slut då om det nu är så jobbigt. sluta gnäll. det vore nog bättre för ungarna om ni inte vore ihop.

och juni? förlåt. pappa brusade bara upp lite. men det är så här, att oavsett vad, och hur det än är, så ska du veta, här och nu, att dina föräldrar verkligen inget annat vill än att vara med dej, ta hand om dej och finnas där. båda två. alltid.

men det är tyvärr inte alltid fysiskt möjligt när den bistra verkligheten (ja, det finns en ljus och vacker också) gör sej påmind.

du ska ändå veta det.

på detta patetiska sätt.

att din pappa.

inget annat vill.

inlägg 200 (i väntan på bättre tider)

och tack till micke för grymt fina bilder!

i vagnen på tuben i ottan före tåg

den här svåra bilden togs för mer än två timmar sen. och för en timme sen gick tåget med du och mamma på till halmsta med byte gbg. och pappa stod kvar, gick iväg, förirrade sej bort till jobbet en söndag morgon. fast det var ändå planerat. men konstigt ändå. surrealistiskt.

och pappa kallar bilden för "svåra bilden" för ibland, som nu, imorse, är det så fruktansvärt svårt att se på dej, att titta dej i ögonen. man undrar vad du tänker, hur mycket du förstår. visste du att ni skulle åka? visst, vi har sagt det till dej ända sen igår. men man funderar ändå, hur mycket greppar du? förstod du t ex att pappa inte heller den här gången (fast han gärna hade velat) skulle följa med till den mysiga varma nygamla miljön?

så jag höll dej hårt mot bröstet och ville bara verkligen inte lämna er innan ni åkte. du såg rakt in i mej i några sekunder och tog mitt pekfinger med din lilla hand. (förstod du då? var det ditt sätt att säga "-hejdå pappa, det här blir roligt, men du får inte vara så där löjlig och blödig som du alltid är, för jag ska faktiskt åka tåg med mamma och sova nu, vi ses på fredag, puss!" kanske?)

sen somnade du lugnt, trött i vagnen och vi lyfte upp och in och sj var på bråkdelen av en sekund det absolut sämsta som finns. på många sätt. av flera anledningar.

det är inte så särdeles lätt att inte vara nära hela tiden, det ska gudarna veta. avsked är jobbigt och gör ont i oss, påverkar oss, bara några dagar, spelar ingen roll. man vill faktiskt inte missa nån tid alls.

men vi ses snart igen söt. och då ska vi tre ta tillbaka allt.

för det är vi som är familj.

vi är kärlek. vildvuxen, enastående, med brutal kraft, spretande storslagen. alltid. glöm aldrig det.

hade fint och roligt nu, sov mycket, bada i badkaret, släpp ut några tänder, ät och väx och var jättesnäll med mamma, mommo och moffa!

språng (mat, reklam och vink)

hej juni!

vetu? det har snart gått en månad sen du slutade med flytande föda. du äter mat nu. och det går bra. om du vaknar på natten kan det nån enstaka gång hända att du får en slurk välling och somnar om. men i övrigt. mat. i mängder. och sen kan du äta nästan ingenting en dag för att sen vara hungrig en gång i timmen och sluka allt som ställs fram dagen därpå. konstigt kanske. men det är nog en växtfas. också.

och när du äter gillar du att titta på tv. du har tre reklamfilmer som är alldeles särdeles populära.

volvo. (den där folk somnar och blir brutalt uppväckta, fast det var länge sen vi såg den nu, den har förmodligen plockats bort.) vi vet inte exakt varför du gillar den, men kanske känner du igen låten.

sony ericsson. (reklam för en musikmobil med exceptionellt bra ljud, så bra att man hör producenten till frank sinatras låt "it was a very good year" stampa takten i golvet.) den gillar du så skarpt att du kan stanna upp och bara stirra på teven, ofta med händerna i luften, och du blinkar inte förrän den är slut.

posten. (en massa färgglada bollar som hoppar runt för att nå sitt mål och en av dem ramlar in i en brevlåda.) det är väl inte helt ofattbart att du tycker om den.

och vetu mer? du har blivit ruskigt kramig! ibland kan du vara grinig, gnällig, lite allmänt missnöjd, och man plockar upp dej, du blir glad, tittar på en och kastar dej runt halsen. ungefär som ett tack. eller så kan du sitta på golvet och leka med nåt eller läsa (äta på) en bok och man sätter sej eller lägger sej på golvet bredvid och du överfaller en med en kram rakt från sidan eller snett uppifrån.

och det är ungefär hur mysigt som helst. speciellt som vi läste nånstans att det, nånstans mellan 6 och 9 månader, är vanligt att bebisar i allmänhet blir väldigt avståndstagande och frånvända.

fast det är klart. man blir väl som man umgås och eftersom vi kramar och pussar på dej jämt har vi måhända kollrat bort dej från det spåret. om du nånsin var inne på det.

och vetu ännu mer? du har börjat vinka i tid och otid. helst till skumma människor, typ tomas dileva och han i barnprogrammet rekordbyrån, han som gjorde allram eest förut. han är skum.

men du ler, skrattar och vinkar.

med hela handen.

majskroksfrossa på fleminggatan 73

åtta månader and counting

hej juni!

vetu? igår var det exakt åtta månader sen du föddes faktiskt! grattis!

det firades med utgång för hela familjen. du käkade majskrokar för första gången och chillade i en skön stol. (fast det mesta av krokarna togs nog upp intravenöst via handflatorna.)

det var nog bara skönt att ta det lugnt en stund. du och mamma hade varit på värsta coola öppna förskolan igen. fem dagar senare, tillbaka till brottsplatsen liksom. våffeltisdag på schemat.

du hade mest hår av alla bebisar där, fastän du åldersmässigt befann dej i den yngre skaran. väldigt många av de andra klumparna låg mest på rygg och gjorde ingenting, hade inte ens börjat vända sej till mage.

och. och! vetu mer? historien från i torsdags upprepade sej, nästan, för det var en stor ful fet treårig kille där som var lite hårdhänt mot dej. du trillade inte, höll balansen som på lina, men kränkt tittade du upp mot din mamma som just då sa till dumma pojken att man ska vara snäll och du såg precis ut som om du skulle börja gråta med det där klassiska darret på underläppen. men så vände du bara helt om och puttade till honom så han ramlade, grät, men du fick upprättelse, tog hans leksak och kröp glatt iväg.

en treåring! mer än dubbelt så stor i omfång, massa och volym! en kille!

shit. ingen sätter sej på juni.

glad i stolen

sötaste profilen

nej, ingen gulsot, bara dålig vitbaluns.

öppet för intryck

hej juni!

vetu? idag har vi varit med dej på öppen anstalt...eller kanske öppen förskola.


mitt i vasaparken.


du hittade en sån där lära gå-vagn.


och en elefant som var rolig, fast den smakade nog bajs.


alla barnen sitter still, utom juni för hon fick syn på en kamera.

och vetu mer?

du var egentligen trött redan på väg dit. när vi kom in satt du bara stilla på golvet en stund. vi hann tänka att du skulle bli rädd eller börja gråta. men sen blev det full fart och så fort har du väl aldrig krypit nån gång.

lite första gången som du träffar så många barn på en gång och det blev väl lite chockartat när du puttade omkull en knubbig pojke i svarta kläder som lätt var dubbelt så stor som du, bara för att han hade en leksak som du ville ha. och han ramlade i sin tur på en annan bebis. värsta domino-effekten.

sen blev det mer och mer så att de andra mammorna stängde ute dej från gemenskapen. vi vet inte riktigt varför. kanske för att du var så mycket mindre än de andra, men kunde så mycket mer. eller för att du var den enda som hade båda föräldrarna på plats. i övrigt var det bara mammor. gamla. tråkiga. och lite fula.

(helt sjukt dumt egentligen att man kan tänka så här, men vi som är dina föräldrar tyckte att de andra barnen var fula. att man helst inte ville ta i dem. för du. du var lätt sötast och vackrast och gladast av dem där.)

och det blev nog lite mycket för dej. du somnade i pappas famn på väg till lägenheten. inåt. kind mot kind. för första gången på säkert fem månader.

men ja. sammanfattningsvis. du tog för dej. du visade framfötterna.

och det där med att visa respekt för andra bebisar och att dela med sej av leksaker och inte bara roffa åt sej. det kommer nog. framöver. om vi får komma tillbaka.

visdomsord

världen

tillhör

dem

som

utmanar

den

bojkott och glad protest

vi försöker verkligen se nya tv-serien "fringe" på femman. men juni är inte så värst intresserad och mamma sliter upp kameran i exakt rätt tillfälle.



sen missade vi totalt handlingen.

orättvisan

man får tydligen kepsar av hemglass nu för tiden.



men själva glassen lyser med sin frånvaro.

lässtund

och det är dessutom världens bästa bok!

och håret växer

upp och över öronen ut!

välkommen hit (ut)

hej juni!

vetu? nu är det oktober. och igår kväll fick du minsann en kusin! i bryssel av alla ställen! morbror henkepop och karamellen fick en liten pojk! alla tre mår finfint och innan året är slut ska du få träffa och pussa honom på näsan. det lovar vi.