min bebis

hej juni!

vetu? nu är det en vecka sen du och mamma åkte iväg. fast i pappas huvud känns det som en månad och som att det var han som lämnade.

natten till idag drömde din pappa väldigt livligt och verklighetstroget om dej, du var alldeles nära och visade tänderna du fått och du skrattade och log och såg så där rufsigt underbart busig ut som din mamma också kan. sen sa du: "-nu ska vi sova en stund pappa" och vi la oss och du strök min kind och jag vaknade och det var mörkt på morgonen och vintertid och varmt där du i drömmen legat nyss, alldeles bredvid och snusat fridfullt. det var varmt men tomt.

och mamma var inte heller där. bara pappa. ensam. främmande. och tomt. tyst. nästan dött. som en stor sorg, ett svek, att jag inte bryr mej, att jag missar allt. när det egentligen bara är tvärtom, fast väldigt svårt att bevisa så här på avstånd.

och där är vi nu. mittimellan ingenting och allt. som ett vakuum. ännu ett kallt tomrum med bara väskor i.

du och mamma fattas mej och jag är borta för er. det är obeskrivligt hårt och brutalt. inte meningen.

vi är ju familjen.

och juni? vetu? min största skräck just nu är att du ska glömma mej. eller att du ska bli ledsen och rädd när vi ses. det skulle jag nog inte klara av.

för jag bryr mej. jag är ingen dålig pappa. du är min bebis! och om jag blundar är ni nära. ni är nära ändå. här.