den här svåra bilden togs för mer än två timmar sen. och för en timme sen gick tåget med du och mamma på till halmsta med byte gbg. och pappa stod kvar, gick iväg, förirrade sej bort till jobbet en söndag morgon. fast det var ändå planerat. men konstigt ändå. surrealistiskt.
och pappa kallar bilden för "svåra bilden" för ibland, som nu, imorse, är det så fruktansvärt svårt att se på dej, att titta dej i ögonen. man undrar vad du tänker, hur mycket du förstår. visste du att ni skulle åka? visst, vi har sagt det till dej ända sen igår. men man funderar ändå, hur mycket greppar du? förstod du t ex att pappa inte heller den här gången (fast han gärna hade velat) skulle följa med till den mysiga varma nygamla miljön?
så jag höll dej hårt mot bröstet och ville bara verkligen inte lämna er innan ni åkte. du såg rakt in i mej i några sekunder och tog mitt pekfinger med din lilla hand. (förstod du då? var det ditt sätt att säga "-hejdå pappa, det här blir roligt, men du får inte vara så där löjlig och blödig som du alltid är, för jag ska faktiskt åka tåg med mamma och sova nu, vi ses på fredag, puss!" kanske?)
sen somnade du lugnt, trött i vagnen och vi lyfte upp och in och sj var på bråkdelen av en sekund det absolut sämsta som finns. på många sätt. av flera anledningar.
det är inte så särdeles lätt att inte vara nära hela tiden, det ska gudarna veta. avsked är jobbigt och gör ont i oss, påverkar oss, bara några dagar, spelar ingen roll. man vill faktiskt inte missa nån tid alls.
men vi ses snart igen söt. och då ska vi tre ta tillbaka allt.
för det är vi som är familj.
vi är kärlek. vildvuxen, enastående, med brutal kraft, spretande storslagen. alltid. glöm aldrig det.
hade fint och roligt nu, sov mycket, bada i badkaret, släpp ut några tänder, ät och väx och var jättesnäll med mamma, mommo och moffa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar