Det stora kretsloppet

Hej mina söta döttrar!

Vet ni vad? Nu sover ni i er säng. Och ikväll saknar pappa sin mamma er farmor extremt. Det är så mycket han skulle vilja prata med henne om.

Om dej, Juni. Hur duktig du är. Att du trivs så bra på dagis. Vad grym du är på engelska! Dagispersonalen som är övertygad om att du en dag kommer att bli chef. Och din kamp att träda in i vuxenlivet på riktigt. Jo, faktiskt, redan. Att du ibland känns som elva år och ibland uppför dej som en ettåring. Att du kämpar. Men att du gör det bra. Det är en daglig kamp. Både för dej och Nancy Lee och oss. Jag vill berätta allt för henne.

Jag skulle vilja prata med henne om dej också, Nancy Lee. Hur söt du är. Och empatisk. Kramig, god och fin. Att ditt hår växer som gräs och redan är längre än din storasysters var när hon var i din ålder.
Men också om hur vi nojar över dej. Att du inte pratar så mycket, att du har problem med att härma ljud och att inte ens vi alltid förstår vad du säger. Att du - just därför - inte kan flytta med dina kompisar upp i den äldre gruppen på dagis. Att du inte går så bra. Att du vaggar, vinglar, ramlar, inte orkar gå så långt, att du sätter dej eller ibland slänger dej fram på mage. I december ska vi på en öronundersökning med dej. Man måste ju börja någonstans. Men jag tror inte att du hör dåligt. Däremot kan det säkert vara nåt med öronen ändå, nåt som påverkar balansen.

Fast på senare tid har vi märkt att dina fötter pekar inåt när du går. Och när du springer känns det som att det är nåt snett från höfterna via knäna ner till fötterna, allt nertill verkar lite skevt. Det är sånt som skräms. Och ja, jag vet att er farmor min mamma inte skulle ha nåt klokt att komma med i ämnet, hon skulle bara säga att vi måste kolla upp det och det ska vi ju, men det skulle bara vara skönt att kunna vältra ut oron på henne, så där som man ska kunna göra på sina föräldrar, typ att vi inte vill att du ska bli gipsad, att det förmodligen skulle hämma dej. Men det går inte.

Och jag skulle gärna vilja prata med henne om ert lilla syskon. Det som ni skulle få till våren. Det som vi tänkte berätta för er. Det som vi turligt nog inte hann göra. Det som ni ändå säkert märker på oss. Att vi inte riktigt är oss själva. Det lilla syskon som inte blev äldre än åtta veckor. Vi fick veta att lilla knorven hade stängt ner en månad tidigare när vi fortfarande gick omkring och trodde att vi var i vecka tolv.

Pappa sörjer farmor. Och han sörjer er lillebror. Nu vet vi självklart inte om det var en liten kille. Men det känns så i hjärtat.

Och det smärtar mig. Det gör också ont att farmor och farfar är borta, att ni aldrig kommer att få träffa dem igen. När jag var liten tittade jag i fotoalbum. Och när det dök upp bilder på mormor och morfar blev jag alltid pirrig och nyfiken. Jag har inga minnen alls av morfar. Jag vet bara att han var lastbilschaufför och var ruskigt stark. När jag tänker på mormor är det bara fragment av bilder. När hon skrattade så slog hon alltid med händerna på knäna. Hon hade glassbåtar i en frys i ett litet garage och man fick alltid ta en om man ville ha. Jag hade en fin blå vas som minne av henne en gång, i en annan tid, men den gick sönder i en flytt och nu tänker jag att så som jag ser på mormor och morfar; så kommer även ni att tänka på farmor och farfar. Fast frågan är om ni kommer ha några minnen över huvud taget.

Även detta. Sörjer jag.

Den 10:e december är det sex månader sen farmor gick ur tiden. De säger att det ska ta ett år att komma över. Jag tror på längre.

Försmak på diverse julklappar

Fars dag

Idag var mysigt. Bättre än på länge.

Jag fick sovmorgon och ni fixade frukost med er fantastiska mamma. Sen åkte jag och Juni på Maximteatern för att kolla Askungen, efteråt var du hungrig så vi högg en burgare på Donken.

På kvällen när ni skulle sova i er säng gick jag ut i köket. Ni låg kvar med mamma. Jag storgrät, okontrollerat, förstod inte varför.

Sen förstod jag. Självklart var det er kloka mamma som visste svaret. Fars dag är kämpigt för mej för jag hade ingen kontakt med min pappa, eller jo, men absolut inte på det sättet som ni känner mej.

Ibland känner man sej som världens första människa. Man har ingen ram att falla tillbaka på. Inget tillvägagångssätt. Allt skrivs för första gången.

Men det spelar ingen roll.

Jag som är er pappa är supernöjd och älskar er kopiöst.

Jag är stolt och glad att få vara med och se er växa upp. Såna som inte gör det missar så mycket. Det har jag vetat länge, men idag förstod jag det på riktigt. Tack! Ni är allt jag har!

Sista bilderna från farfars kamera

Han tog dessa bilder i mellandagarna, julen 2011, när vi var uppe i norrlandet och hälsade på. 5 veckor senare var han död.
Jag kände på mej att det här, det här är sista gången vi träffar honom. Och ändå, fast han var så dålig och tärd, tog han ut sej totalt flera gånger bara för att leka med barnbarnen.
Han fick aldrig se bilderna. De blev kvar i kameran. Drygt fyra månader senare somnade mamma in och i somras, när jag var uppe för att hjälpa till med att städa ut lägenheten där de bodde, ville min syster att jag skulle ha kameran. Motvilligt tog jag den.
Åter igen föll den i glömska. Tills för två veckor sen, när jag hittade den. Lämnade in rullen på framkallning och här är de nu. Han fick aldrig se dem, men ni får.

























Mamma berättade om när han dog. Han låg i soffan och hon hörde ett ljud och en duns. När hon kom in i vardagsrummet hade han redan stängt av; ramlat ner på golvet. Alldeles bredvid honom låg det här.




Det här kortet var alltså det sista han såg. Mamma berättade att han älskade det kortet, vi hade skickat upp massa bilder som vykort, men det här var favoriten, han höll i det ofta. Det var vältummat. Förmodligen hade han det att titta på i soffan.

Imorrn är det farfars dag.