För fem år sen, när hon kom ut och vi höll i henne för första gången, visste vi ingenting. Hur ska hon bli? Vad ska hon göra? Kommer det alltid vara så här?
De frågorna har vi fortfarande inte svaret på. Men nu kan hon gå, springa, prata, säga vad hon tycker och tänker, klä på sej själv, borsta håret och säga "r" så där på riktigt utan att låta som en bebis, även om hon fortfarande glömmer bort det ibland.
När hon vill är hon empatisk. Hon saknar mormor & morfar på dagarna och farmor & farfar på kvällarna. Och även om de bråkar ibland - för det gör dem - så skulle hon ändå skydda lillasyrran med sitt liv.
Ursäkta språket. Men fy fan vad hon är grym. Vår första!
