hon tittar åt vänster. man ser näsan rätt så tydligt.
lördag 30 januari 2010
torsdag 28 januari 2010
fredag 22 januari 2010
fredagsmys! (hemma från dagis)
Juni önskar er alla en trevlig helg!
eller?
jodå, bara skämtade
ikväll blir det tacogratäng förstår ni
det är jättegott
men nu ska det lekas.trevlig helg!
onsdag 13 januari 2010
en till?!
hej juni!
vetu? om man kunde visa nåt för världen med rak rygg och stolt leende så är det du. du blir roligare och bättre för varje dag! ascool! du testar grimaser och uttryck, känslor och spelar ut registret, det syns att du leker och känner efter samtidigt och du kan hänga med i de flesta samtal nu. åtminstone känns det så. eller så har du sökt till nån höstkurs på calle flygare utan att berätta det för oss.
nu, på bara en vecka eller nästan två, har du dessutom börjat hitta språket. för det mesta är det självklart bara rappakalja, men en dialog och en vilja att uttrycka sej rätt och riktigt börjar mer och mer utkristallisera sej.
svårt att förklara, men du bygger meningar ungefär som en vuxen fast det kan vara typ:
"-bidom bapp kitså meden boll!" när du säger att du vill leka med en boll, fast mamma och/eller pappa nyss har sagt att vi ska äta. och du har t o m rätt betoning och fall på meningen. så det märks att du är med. du tjuvlyssnar, din spjuver!
och vetu mer? vi har testat dej lite från och till på senare tid. liksom för att se hur du reagerar och funkar. med bebisar, riktigt hjälplösa varelser, som är betydligt mindre än dej. från början gick det inte alls. du skrek och blev skogstokig om mamma eller pappa så mycket som andades i samma riktning som en sån. men det har blivit bättre och bättre. förmodligen för att den senaste månaden har det varit mycket fokus på bebisar. och mammas mage.
du klappar på den nu. säger "bebis" och ibland får den en puss. och vi frågar "ska du få en lillebror?" och du svarar "mmm" och pekar på magen och säger "däär" som om allt vore en självklarhet.
både mamma och pappa tycker det är skönt att - än så länge - slippa förklara hur bebisar kommer in i magen och varför. men alla andra vet ju på ett ungefär.
så vi hoppar den biten ett tag och visar hur det såg ut där inne veckan före jul istället.
det är din lillebror. ja. om man spanar noga. så syns han. kanske inte världens bästa bilder än så länge, men det skulle med laga kraft hålla i domstol. (om två veckor syns det ännu bättre, ännu mer.)
imorrn börjar du inskolningen på dagis.
och det coolaste av allt är att:
1) om du är en robinson-bebis så blir han en kändisdjungeln-bebis och
2) din lillebror kommer med allra största sannolikhet att titta fram i juni.
som om det vore iscensatt och förutbestämt sen länge. som om cirkeln är sluten. med perfekt tajming.
det är lite surrealistiskt när man tänker på det. men ändå. så grymt vackert. och rätt så coolt ändå; den där lilla grejen vi kallar livet.
vetu? om man kunde visa nåt för världen med rak rygg och stolt leende så är det du. du blir roligare och bättre för varje dag! ascool! du testar grimaser och uttryck, känslor och spelar ut registret, det syns att du leker och känner efter samtidigt och du kan hänga med i de flesta samtal nu. åtminstone känns det så. eller så har du sökt till nån höstkurs på calle flygare utan att berätta det för oss.
nu, på bara en vecka eller nästan två, har du dessutom börjat hitta språket. för det mesta är det självklart bara rappakalja, men en dialog och en vilja att uttrycka sej rätt och riktigt börjar mer och mer utkristallisera sej.
svårt att förklara, men du bygger meningar ungefär som en vuxen fast det kan vara typ:
"-bidom bapp kitså meden boll!" när du säger att du vill leka med en boll, fast mamma och/eller pappa nyss har sagt att vi ska äta. och du har t o m rätt betoning och fall på meningen. så det märks att du är med. du tjuvlyssnar, din spjuver!
och vetu mer? vi har testat dej lite från och till på senare tid. liksom för att se hur du reagerar och funkar. med bebisar, riktigt hjälplösa varelser, som är betydligt mindre än dej. från början gick det inte alls. du skrek och blev skogstokig om mamma eller pappa så mycket som andades i samma riktning som en sån. men det har blivit bättre och bättre. förmodligen för att den senaste månaden har det varit mycket fokus på bebisar. och mammas mage.
du klappar på den nu. säger "bebis" och ibland får den en puss. och vi frågar "ska du få en lillebror?" och du svarar "mmm" och pekar på magen och säger "däär" som om allt vore en självklarhet.
både mamma och pappa tycker det är skönt att - än så länge - slippa förklara hur bebisar kommer in i magen och varför. men alla andra vet ju på ett ungefär.
så vi hoppar den biten ett tag och visar hur det såg ut där inne veckan före jul istället.
det är din lillebror. ja. om man spanar noga. så syns han. kanske inte världens bästa bilder än så länge, men det skulle med laga kraft hålla i domstol. (om två veckor syns det ännu bättre, ännu mer.)
imorrn börjar du inskolningen på dagis.
och det coolaste av allt är att:
1) om du är en robinson-bebis så blir han en kändisdjungeln-bebis och
2) din lillebror kommer med allra största sannolikhet att titta fram i juni.
som om det vore iscensatt och förutbestämt sen länge. som om cirkeln är sluten. med perfekt tajming.
det är lite surrealistiskt när man tänker på det. men ändå. så grymt vackert. och rätt så coolt ändå; den där lilla grejen vi kallar livet.
tisdag 5 januari 2010
oändlig kärlek, bottenlös oro
hej juni!
vetu? de senaste två nätterna har inte varit roliga. alls. du har vaknat till och varit orolig och först märker man inget, vi har bara försökt göra som vanligt, ge dej nappis och snuttis och sen har liksom allt bara eskalerat, du har snurrat runt och hostat och blivit mer och mer irriterad och arg och från att du vaknat första gången så går det max tio minuter tills du är klarvaken och vrålar, skriker de högsta toner som finns, så där så det vibrerar i öronen två-tre sekunder efteråt.
som att det är nån som plågat dej. riktigt läskigt. så pass obehagligt och otäckt att både mamma och pappa fruktat för din (och även vår egen) psykiska hälsa. speciellt vidrigt när du med skräckslagna ögon pekat ut i rummet på tomma intet, nåt som inte finns, som inte vi ser och du sparkar, skriker, raseriutbrott, frenesi och hysteri, nästan som en panikattack eller som nån som är besatt.
om du ändå haft feber. varit varm och glansig i ögonen eller andra förkylningssymptom. men nej. bara denna panik, dessa skrik.
du är liten, men kroppen är ändå en rätt stor plats och sömndruckna tankar har sköljt över oss. tarmvred. cancer. magsyran läcker ut. nånting i dej brister och du dör.
men. helt plötsligt slutar du. blir gullig och fin. lägger dej på mamma och pussar ett bröst. snäll. pratar mysigt med din oerhört vackra stämma. klappar på oss. somnar nästan om. bara för att börja igen en liten stund senare.
vi har gråtit tyst, varit oroliga, tänkt att ja, men det var väl för bra för att vara sant, det måste vara nåt fel i huvudet, nåt är väldigt väldigt galet, det är nåt. nåt som bara uppenbarar sej på natten.
så idag ringde mamma en bra tant och förklarade och tanten bara skrattade och sa:
"-det här har jag hört miljontals gånger, hon har ont i öronen."
rekommendationen blev nezeril näsdroppar och/eller spray och ipren suppositorier.
det spelar faktiskt ingen roll om det händer igen inatt. för nu vet vi vad det är. du är öronbarn kanske. lite lindrigt. som pappa. det kommer förmodligen inte behövas några rör, men för säkerhets skull ska det beställas tid till doktor så man vet säkert.
och du har lärt dej ditt tvåhundrade ord! det blev "ängel" faktiskt. det är du.
vetu? de senaste två nätterna har inte varit roliga. alls. du har vaknat till och varit orolig och först märker man inget, vi har bara försökt göra som vanligt, ge dej nappis och snuttis och sen har liksom allt bara eskalerat, du har snurrat runt och hostat och blivit mer och mer irriterad och arg och från att du vaknat första gången så går det max tio minuter tills du är klarvaken och vrålar, skriker de högsta toner som finns, så där så det vibrerar i öronen två-tre sekunder efteråt.
som att det är nån som plågat dej. riktigt läskigt. så pass obehagligt och otäckt att både mamma och pappa fruktat för din (och även vår egen) psykiska hälsa. speciellt vidrigt när du med skräckslagna ögon pekat ut i rummet på tomma intet, nåt som inte finns, som inte vi ser och du sparkar, skriker, raseriutbrott, frenesi och hysteri, nästan som en panikattack eller som nån som är besatt.
om du ändå haft feber. varit varm och glansig i ögonen eller andra förkylningssymptom. men nej. bara denna panik, dessa skrik.
du är liten, men kroppen är ändå en rätt stor plats och sömndruckna tankar har sköljt över oss. tarmvred. cancer. magsyran läcker ut. nånting i dej brister och du dör.
men. helt plötsligt slutar du. blir gullig och fin. lägger dej på mamma och pussar ett bröst. snäll. pratar mysigt med din oerhört vackra stämma. klappar på oss. somnar nästan om. bara för att börja igen en liten stund senare.
vi har gråtit tyst, varit oroliga, tänkt att ja, men det var väl för bra för att vara sant, det måste vara nåt fel i huvudet, nåt är väldigt väldigt galet, det är nåt. nåt som bara uppenbarar sej på natten.
så idag ringde mamma en bra tant och förklarade och tanten bara skrattade och sa:
"-det här har jag hört miljontals gånger, hon har ont i öronen."
rekommendationen blev nezeril näsdroppar och/eller spray och ipren suppositorier.
det spelar faktiskt ingen roll om det händer igen inatt. för nu vet vi vad det är. du är öronbarn kanske. lite lindrigt. som pappa. det kommer förmodligen inte behövas några rör, men för säkerhets skull ska det beställas tid till doktor så man vet säkert.
och du har lärt dej ditt tvåhundrade ord! det blev "ängel" faktiskt. det är du.