hej juni!
vetu? till att börja med vill jag säga förlåt redan nu.
för jag skriver inte så ofta. för det är fortfarande rätt så hektiskt här, utanför din mamma. och jag bara hoppas innerligt och av hela mitt hjärta att du inte känner av alltför mycket av allt det här. att du bara kan koncentrera dej på att göra det du ska. fixa och dona nu!
bara för att inte vi kan ägna oss helhjärtat åt det vi borde så innebär inte det att du ska göra som vi just nu. ta inte efter oss i allt. lev nu. slappna av. känn lugnet. väx och bli sötast så du kan komma ut till oss om fem månader.
du fyllde sexton veckor (fyra månader redan, grattis i efterskott!) i onsdags och jag ville egentligen skriva redan då. men väntade. med flit. för jag trodde att jag skulle kunna skriva senare den här veckan och ha glada nyheter.
fast det blev inte så. inte den här gången. du förstår, det höll på att gå vägen, vi var nära att fixa nånstans att bo, men snavade på mållinjen.
och vi tänker att det kanske var ödet som grep in och förklarade för oss att det inte var meningen att vi skulle ha just den lägenheten. det var väl snällt av ödet att stoppa oss innan vi var på väg att göra fel och dumt. men det är ändå väldigt lätt för oss att bli både nedstämda och modfällda. speciellt när vi i vår lilla familj tenderar ha så konstiga avstånd mellan oss. inte hela tiden. långt ifrån. men tillräckligt för att det ska vara kännbart. definitivt.
ja. tillbaks på ruta ett igen alltså.
vad händer nu? vi är inte säkra på det.
men en sak vet jag juni. en sak.
snart bor vi ihop. din mor och far målar väggar och äter hämtpizza på golvet.
snart bygger vi bo. soffan levereras med lastbil från möbelfirman och köksbordet var ett fynd på en auktion i finspång trots att vi aldrig tänkte köpa. stolarna ingick i köpet. de står i sommarstugan.
snart får jag se dej varje dag. jag längtar tills den dagen jag lägger handen på din mammas mage och känner nåt. en hand, en häl, en liten armbåge.
och jag ser allt framför mej, så innerligt, så verklighetstroget att jag kan ta på det och, om det är så tydligt, då kan det bara inte vara en fantasi.
det måste hända. för jag har sett det. det kommer. snart.
du är en av de lyckligt lottade faktiskt. för din mor och far älskar varann så det inte går att beskriva i en fånig blogg. och dessutom är de gjorda för varann. det kan låta som en klyscha, men i det här fallet är det alldeles sant.
och det är minsann inte vanligt med såna par i dessa dar.
jo, förresten, jag vet en sak till. du får faktiskt inte bli mäklare när du blir stor. det är ett jävla konstigt folkslag. i övrigt får du jobba med vad du vill, så länge det gör dej lycklig.
det är ditt liv. och jag vet att jag svor, fy, dumma pappa. men han är faktiskt över femton år. då får man svära. ibland. om det verkligen är befogat. och det var det. den här gången.
nä. jag skriver inte så ofta. men jag tänker på dej. hela tiden.
en klen tröst. fast för mej betyder det allt.
du kommer bli så älskad.
