Jag kände på mej att det här, det här är sista gången vi träffar honom. Och ändå, fast han var så dålig och tärd, tog han ut sej totalt flera gånger bara för att leka med barnbarnen.
Han fick aldrig se bilderna. De blev kvar i kameran. Drygt fyra månader senare somnade mamma in och i somras, när jag var uppe för att hjälpa till med att städa ut lägenheten där de bodde, ville min syster att jag skulle ha kameran. Motvilligt tog jag den.
Åter igen föll den i glömska. Tills för två veckor sen, när jag hittade den. Lämnade in rullen på framkallning och här är de nu. Han fick aldrig se dem, men ni får.
Mamma berättade om när han dog. Han låg i soffan och hon hörde ett ljud och en duns. När hon kom in i vardagsrummet hade han redan stängt av; ramlat ner på golvet. Alldeles bredvid honom låg det här.
Det här kortet var alltså det sista han såg. Mamma berättade att han älskade det kortet, vi hade skickat upp massa bilder som vykort, men det här var favoriten, han höll i det ofta. Det var vältummat. Förmodligen hade han det att titta på i soffan.
Imorrn är det farfars dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar