vetu? du är söt och fin för nu visar du definitivt, mer och mer för varje dag, hur mycket du inte vill ha barnmat längre. du vill äta med oss och det är ju inte alltid lätt. men du vill. och när man ger dej mat. ost. bröd. vad som helst som går att äta. så tar du munsbiten mellan pekfinger och tumme och tittar på den och nickar sakta och vördnadsfullt. ungefär som om du tackar för varje tugga.
och det är extra roligt. för du har ju kunnat skaka nekande på huvudet i minst ett halvår nu. även om det fortfarande är gulligt så är det skönt att du förstår skillnad på ja och nej.
i helgen var det mysigt. du var extra go med pappa din hela tiden, liksom tydde dej till honom, som om du förstått att man (just nu mer än nånsin) verkligen måste ta tillvara på helgerna. och direkt han klev innanför dörren så skulle du visa att du minsann kan gå. försiktigt. tänka sej för. men du kan. även om det fortfarande är lättare att rusa fram på alla fyra.
men nu är det minsann inte så kul. i söndags åkte vi igen. åt olika håll. pappa till sthlm och du med mamma till halmsta. och när ni kom fram blev du sjuk. magsjuka. för första gången. och rejält. diarré. kräks. till och med feber. sen har både mamma och mormor trillat dit också.
men det är ändå läskigt. för mamma som i stort sett bara kan badda din panna och krama dej när du mår dåligt. för pappa med hjärnspöken och livlig fantasi. för dej. för du är så svag och orkeslös. som annars alltid brukar vara full av energi, även när du egentligen ska sova och är trött. nu sitter du mest bara i mammas knä och tittar på brasan och hulkar och stirrar matt. man undrar ju hur du uppfattar det. man önskar att du kunde berätta.
världens bästa mamma rapporterar förresten att du är pappa upp i dagen. vi har samma karaktäristiska ljud när vi ropar på ulrik.
men. vi vill att du blir frisk. så du växer och blir stark och glad igen. för det är ju ändå så det ska vara.
ungefär som så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar