ett misslyckat försök att inte kladda till det (inlägg 180)

hej juni!

vetu? jag som är din pappa har en sak att bekänna. inatt när du och mamma hade somnat av utmattning efter din långa långa utdragna kamp med (mot) john blund låg jag stilla max en decimeter från ditt ansikte och bara tittade på dej och jag vet inte hur länge. men det blev bara så mysigt och fridfullt.

och plötsligt bröt du tystnaden, nös så du tappade nappen, vaknade till, tittade på mej, men jag gav dej helt sonika nappen och du bara klämde åt pappas pekfinger med din lilla hand och somnade om igen på ett kick.

och vetu mer? det märks kanske inte nu, men din pappa försöker verkligen så hårt att skriva det här så att det inte ska bli alldeles för sliskigt och kladdigt. för det är säkert inte alltid så roligt att läsa bara såna staplade kärleksförklaringar och självklarheter på varann gång efter annan. det förstår väl alla att man älskar sitt barn? mer än något annat.

men det går nog inte att undvika slisk i just det här fallet. ibland bubblar det över, den poetiska ådran tar vid och då måste det ut. ibland. om det finns en viktig riktig tanke eller mening bakom. okej. nu kommer det.

du. är. så. vacker. och det är så grymt häftigt att vi har gjort dej. att vi kommer fortsätta göra dej till den du blir.

varje dag är en resa. ett äventyr. en utveckling. ett steg. ibland två.

och vetu ännu mer? du kommer aldrig att bli av med oss. vi kommer aldrig att lämna dej. oavsett vad. vi finns där. för du är nämligen lika delar av oss.

men. du är ändå vi. fast din egen. och vi är du. på vårt sätt.

ja. som skuggor på ridåns duk. bakom stjärnan.

finns vi. alltid. tittar stolta på.