ett nytt år

hej juni!

vetu?

din pappa vill börja med att säga förlåt.

för nu har det gått alldeles för lång tid innan han skrev nåt senast. igen. det har varit mycket på sistone. väldigt mycket. mycket resor, mycket jobb och planering och mycket renovering.

men nu är allt jobbigt klart. allt som dammar är så gott som avklarat och soffan är levererad. sängen står i det nya sovrummet. det är tryggt och harmoniskt. visst, vi har lite småpill kvar. men ja. vi hann. innan din ankomst. vilket var målet. vår deadline. innan juni. före dej.

det har inte varit lätt för dina föräldrar. när väggen revs och hantverkarna kopplades in drog plötsligt allt ut på tiden. din mamma rymde, klokt nog, till halmstad och allt i lägenheten täcktes sakta av ett tunt, finkornigt vitt damm.

er hemkomst sköts dessutom upp gång på gång. och just när renoveringen gick in i slutfasen (förra veckan) fick din pappa rycka in och jobba på ett produktionsbolag.

både bra och dålig tajming.

men se! allt löste sej! och det var värt det.

din mamma har bytt ut lussebullar mot semlor. precis som i början.

och din far har också cravings. av nån anledning är det vitlökssill.

nu går du in i vecka 36. och vi har hållit lite extra koll på dej den sista tiden. i fredags var det dags för ett extrainsatt ultraljud. din mun är fin. inget knas med gomspalt. du tuggade vatten och hickade och kanske bet du dej i tungan för plötsligt såg du väldigt sur och tjurig ut. du har, enligt säkra källor, din fars läppar.

men du ligger lite under kurvan. inte allvarligt, men tillräckligt för att göra extra kontroller. så imorse kollade den danska doktorn med tysk brytning lite närmare på värdena från livmodern och navelsträngen. och det såg exemplariskt ut. din pappa var också liten i magen och han blev ändå hyfsat lång och ganska smart. så det betyder inget.

allt är faktiskt lugnt.

det som däremot betyder nåt. som är ganska rörande. det är att du, under de två veckor som vår lilla familj var frånskilda, blev lugn. nästan alltför lugn. så pass lugn att du faktiskt skrämde upp oss lite. den egentliga anledningen är förmodligen att du kände av din mamma. att hon var nervös. orolig. längtade hem. att du undrade vad som stod på.

för samma dag som ni åkte hem så vaknade du till och lekte med hennes fjärilar i magen igen. så blev du åter en pigg liten rackare. så var det inget som tyngde dej längre.

men din pappa inbillar sej ibland att du var lugn för att du saknade honom.

det kan han väl få tro.