en sista gång

hej juni!

vetu?

nu har du och mamma varit här i storstan (eller ute på wischan, beroende på hur man ser det) i tjugo dagar. och vi har haft det mysigt så gott som hela tiden, alla tre. fast förra helgen var det kanske inte så där toppen-roligt när vi åkte på ett elakt magvirus med en massa ropande på ulrik och sprutlackerad toastol som följd.

din far åkte t o m på feber och minns inte så mycket av förra lördagen. hoppas vi inte skrämde dej. hoppas du inte kräktes. det kommer du att testa på sen. och tro din far när han säger (skriver) att det inte är speciellt roligt.

men nu sitter ni i en bil brummandes på väg ner mot halmstaden igen. det blir kort. hoppas vi. en vecka. ungefär.

vi hoppas att det är sista gången på länge länge som vi ska vara frånskilda i olika städer så här. helst inte förrän tidigast nästa höst. det får du också hålla tummarna för om du vill och har tid.

vetu, du syns nu. du finns. imorse, när pappa låg på magen, puttade du honom (förvånansvärt hårt) på hakan. och din mamma har känt av de allra allra första förvärkarna. hennes kropp ställer in sej. övar sej. känner efter hur det känns. allt fungerar, det rullar på och man kan inte ens försöka sej på att förklara hur häftigt det är.

en dag kommer du att förstå. den där rosaskimrande härliga dagen när du visar han med stort H den positiva pinnen. och jag önskar dej inget annat än att ni då kommer vara minst lika lyckliga och grymma som dina föräldrar.

men tills dess är det långt kvar. tills dess ska vi bara vara bästa lilla familjen.

tills dess.

ta det lugnt, underbara flicka.

det finns absolut inget att oroa sej för.