till att börja med

hej! välkommen till världen!

det är vi som är dina föräldrar. och en dag kommer du att läsa det här och förundras. chockeras. häpna. men framför allt. du kommer vara stolt. och lycklig.

det du läser just nu skrevs av din far på lidingö en mörk och halvkall sommarnatt i slutet på juli. du var i tionde veckan och därför, av förståeliga skäl, fortfarande kvar i din mor som låg i en säng i frösakull och lyssnade på regnet.

du förstår, på den tiden var de här lyckliga turturduvorna ganska långt ifrån varandra. men det var de vana vid. man skulle kunna säga att de hade rutin på sånt. panama och umeå, äh, den tiden hade redan passerat. nu var det stockholm som spökade.

(fast bara för att man har rutin på nåt behöver det inte betyda att det är lätt...)

men vet du, de såg ljuset i tunneln. din mor skulle gå med dej på visning av lägenhet i göteborg bara tre dagar senare. och dit skulle de flytta och där skulle du komma att tillbringa dina första år.

de pratade i telefon minst en, gärna två, timmar per dag. de planerade för framtiden. och de tyckte likadant om allt nästan, de myste och räknade dagarna och bidade sin tid i väntan på varann. och de funderade mycket på dej. på hur du skulle se ut, vad du ville bli och huruvida du skulle få en splittrad uppfattning om det där med dialekter eller om du bara helt sonika skulle prata som dina klasskompisar.

de längtade efter dej. det kommer de göra i ungefär 30 veckor till. visst är det konstigt ändå? att man kan längta och älska nån man aldrig träffat.

men vi bara vet det. man känner det instinktivt. du kommer bli alldeles perfekt.